Jeanette i media om Hatbrott 2012

Hatbrott har inte nämnts i regeringens regleringsbrev till polis och åklagare sedan 2007, låt vara att det delvis beror på en önskan om minskad detaljstyrning. Resultatet är i alla fall att det saknas ett tydligt ställningstagande från regeringen för att förbättra och utveckla hatbrottsarbetet. Därmed underlåter regeringen att göra en viktig markering mot hatbrott, de attityder som driver dem, och att visa sitt stöd för särskilt utsatta grupper. Samtidigt försvåras bedömningen av såväl problemens omfattning som insatsernas effektivitet.

Det hjälper föga att justitieminister Beatrice Ask (M) på Pride, i debattartiklar och intervjuer talar om att hatbrott ska prioriteras och erkänner att det finns ett stort utbildningsbehov.

Regeringen har inte prioriterat arbetet mot hatbrott de senaste åren.

Regeringsförklaringen innehåller stora ord om öppenhet och tolerans. Men i regleringsbreven, regeringens viktigaste instrument för att styra myndigheternas verksamhet, råder en kompakt tystnad.

Hatbrott prioriterades i regleringsbreven från 1994 fram till 2006. Visserligen har omfattande och lovande insatser gjorts, till exempel har polisen i Stockholm en särskild hatbrottsgrupp, det finns särskilt ansvariga åklagare, och specialutbildade poliser. Sedan 2008 finns det också en hatbrottsmarkering i polisens anmälningsrutin (RAR) och Brottsförebyggande rådet, BRÅ, presenterar varje år en rapport över anmälda hatbrott.

Men det råder oklarheter bland polis, åklagare och domare om hur hatbrott ska rapporteras, hur lagen ska tolkas, och i vilken utsträckning den ska tillämpas. Domare tycks ovilliga att tillämpa straffskärpningsregeln, eller åtminstone att rapportera när så sker (trots bestämmelser). För att komma tillrätta med problemen behövs mer utbildning, bättre samordning och tydligare regelverk.

Under 2011 presenterade BRÅ en uppföljning av rättsväsendets insatser mot hatbrott, utförd på regeringens uppdrag (den första i sitt slag sedan 2002). Den pekade på att bristerna hänger ihop med hatbrotten inte prioriterades i styrdokumenten. Ändå skedde ingen förändring i regleringsbreven.

Termen ”hatbrott” etablerades i Sverige i slutet av 1990-talet som namn på brott motiverade av hat/fördomar kring etnicitet, religion och sexuell läggning. Säkerhetspolisen hade sedan början av decenniet bedömt att hatbrott är ett växande samhällsproblem, och att riktade insatser var nödvändiga.

Polisen har ingen brottskod för hatbrott, men sedan 1994 finns en straffskärpningsregel i lagen som innebär att brott som utförts med motiv att kränka offret på grund av viss grupptillhörighet ska straffas hårdare än andra brott. Ärekränkning, olaga hot och hets mot folkgrupp är vanligast, men vilket brott som helst kan i princip bli ett hatbrott, givet ett sådant motiv.

Hatbrott är en kategori av brott som kännetecknas av en orsak – hat/fördomar – som erkänns som ett samhällsproblem även när de inte leder till brott. Hatbrott har också särskilda konsekvenser och tenderar att drabba inte bara offret, utan också alla i offrets grupp, och i förlängningen också relationerna mellan grupper i samhället och därigenom grundläggande stabilitet.

Hatbrott betraktas ofta som budskapsbrott som uttrycker nedvärderande och ogrundade uppfattningar om vissa grupper. Lagstiftningen är åtminstone delvis till för att sända ett motbudskap, baserat på grundläggande principer om tolerans och allas lika värde. Detta budskap förlorar givetvis skärpa om hatbrott inte prioriteras, om de inte görs synliga eller om regeln inte konsekvent tillämpas av rättsvårdande myndigheter.

För att hatbrottsregeln ska fungera är det viktigt att hatbrottsmotiv tydligt noteras i domslut och domskäl och att det rapporteras till BRÅ, så som det är bestämt. Det är viktigt både för arbetets effektivitet och för straffskärpningens tillämpning, inte minst ur brottsoffrens perspektiv. Det är också viktigt att det finns tydliga standarder – att polis, åklagare och domare har samma uppfattning om vad ett hatbrott är. Uppföljningsarbete och utvärdering blir annars kraftigt försvårat, om inte omöjligt.

Vi vet fortfarande inte om arbetet mot hatbrott är framgångsrikt. Att utveckla det och annat antidiskrimineringsarbete måste vara en framträdande del av strategin för att skydda särskilt utsatta människors rättigheter.

Utifrån vetenskapliga belägg och tillförlitlig statistik behöver vi utreda och klarlägga varför hatbrott uppkommer och hur de bör hanteras rättsligt. Att det ska ske framstår dock som osannolikt så länge hatbrott inte nämns i regeringens regleringsbrev till polis och åklagare. Det betyder att de inte framstår som prioriterade och att utvecklings-, samordnings- och utvärderingsarbetet försvåras.

Polisens, åklagarmyndighetens och domstolarnas arbete med hatbrott måste samordnas, fördjupas, och utvärderas. Det behövs tydligare riktlinjer och mer forskning på området.

Polis, åklagare och domare bör utbildas och uppmuntras att beivra hatbrott.

Om regeringen menar allvar med sitt arbete mot hatbrott är det därför önskvärt att den i regleringsbreven prioriterar hatbrott.